Det skall tydligen vara en Mats (eller rättare sagt två) för att göra fina bildreportage! Och presentera städer och miljöer med historia och allt.

Bra att bli påmind om Lyran. Det är ju ett jättefint promenadmål.

Aalto-huset har förvisso ett elegant stuk. Och färgsättningen måste väl anses klanderfritt opolitisk.

Hälsningar / Svenne

Tråden lever ju på ett antal "uppoffrande" flanörer till lands, till strands och till sjöss (och kanske framöver också till väders?) med kamera i fickan. Och trots att medverkan är omvittnat tidsödande, lever tråden oväntat nog ännu. Skulle vara kul om du vill bidra. Riket är ännu bara fläckvis "inmutat". Anything goes!

Hälsningar / Svenne

Jag hoppas att återkomma som bidragsgivare framöver! Tillfälligt avbrott som det brukar stå på den TV-apparat som jag ändå nästan aldrig tittar på. Host-eländet börjar äntligen ge vika. Har en id om att försöka avverkar gamla före detta järnvägsmiljöer i trakterna runtomkring...

Det ser vi verkligen fram emot! Och det gläder mig att läsa att bror äntligen börjar friskna till ordentligt!

Att dokumentera f d järnvägsmiljöer är en briljant idé, och även fortfarande aktuella sådana är ju höggradigt intressanta. Jag har lyckats plåta lite sådana också under mina två sejourer till rumpan av Dalarna under de senaste månaderna, och tar tillfället i akt att redovisa dem här (även om några av bilderna blir en reprisering, vilket jag hoppas ni har överseende med).

Vi börjar längs sträckningen från stora Norrland ner mot hjärtat av Avesta kommun, som ju genom broder Stures förtjänst blivit väl känd här på Forum - och vad passar då inte bättre än att börja vid Morshyttans sedan länge nedlagda station som den ser ut idag (hur den såg ut för ett drygt halvsekel sedan har ju Sture förtjänstfullt dokumenterat i modell):





Nästa anhalt längs linjen i södergående riktning är Fors, och där är det fortfarande god aktivitet kring järnvägen. På stickspåren står det mängder av godsvagnar och väntar på att lastas med produkter från Stora Ensos pappersbruk för vidare färd ut i stora vida världen:





Och det finns även fungerande persontrafik i Fors, Tåg i Bergslagen stannar vid en liten hållplats strax utanför fabriksportarna (här på bilden har dock tåget nyligen avgått så själva hållplatsen är inte i bild):



Nästa station är Jularbo (och vem som bodde här strax intill vet vi ju, liksom att han trakterade *ordet* ... ). Härifrån gick ju förr ett industrispår ned till Gränges aluminiumfabrik i Högbo/Skogsbo, där ett ånglok var i daglig drift för växling och transport ut till stambanan i Jularbo så sent som vid slutet av 70-talet.



Sedan når vi då den välkända järnvägsknutpunkten ...

... Krylbo (eller Avesta-Krylbo som man försöker kalla den numera), som ju är en klassisk järnvägsmiljö även om den idag mist rätt mycket av sin stora betydelse från fornstora dagar. Men att döma av de väntande resenärerna så finns det fortfarande en fungerande persontrafik här:



Godshanteringen har väl i stort sett helt tagits över av Borlänge, men några väntande godsvagnar finns dock att finna på bangården:



Själva stationshuset är mycket välbevarat såväl ut- som invändigt:











Sedan förflyttar vi oss några kilometer norrut längs järnvägssträckningen upp mot Dalarna, och hamnar då där Avesta station en gång låg bredvid Norra verken. Denna lades ju ned redan på 60-talet, och själva stationsbyggnaden revs i samband med att Bergslagsvägen rätades ut och breddades - och även mötes- och stickspåren har tagits bort. Men idag så har våra "kära" politiker insett att det nog var ett misstag, och man har nu åter uppfört om inte en ny station så i alla fall en hållplats där tågen kan stanna och ta upp/lämna av passagerare:





Järnvägen (och Norra verken) ligger ju betydligt lägre än själva stadskärnan, och därför har man byggt en gångbro och en trappa som förbinder hållplatsen med centrum:





Fortsätter man sedan upp mot Dalarna längs järnvägssträckningen "sör om älva" så åker man igenom "Mölle-Mats-land" och jag har mängder av fåniga minnen kring den. T ex hur vi limmade fast 5-öringar på spåren bakom kyrkogården i Älvbro för att se hur stora och utplattade de blev när tågen körde över dem, alla hastighetsprov över järnvägsövergången i Bengtsbo med 2-takts-SAAB (80 km/h var en lagom hastighet, när en av mina polare demonstrerade sin nyinköpta begagnade poppigt orange BMW 2002 ti i 110 km/h på samma ställe blev resultatet ett fantastiskt spektakulärt fyrhjuls-uppställ på torr asfalt ... ) eller alla bruna Da-lok och orange TGOJ Ma-lok som man drömskt betraktade från köks- och pojkrumsfönstren hemma i Risbyn då de "tågade" förbi ...

Ytterligare några kilometer upp mot hjärtat av Dalarna så återfinner vi resterna av Snickarbo station, där i fordom dagar "min" skolbuss vände. Här låg en gång en stationsbyggnad med lite kringbyggnader i trä med fasaderna målade i ljusgrönt, men de är rivna sedan länge.





Snickarbo station måste väl (näst Mölle station förstås! ) ha varit en av Sveriges vackrast belägna stationer - denna syn mötte väntande resenärer när de stod på perrongen och väntade på tåget:

Det låter spännande. Railway Cold Case!

Hälsningar / Svenne

Så har då turen kommit till en liten redovisning av mina bilder från Garpenberg, men vi börjar med ett par snabba roliga "skott" i Åsgarn på vägen dit:


Här har skotran (månne det vara en´ Marklunds-brödrans Ockelbo som fått en ny färgsättning i mintgrönt - änt´ hä´ lite bögigt hä??? ) uppgraderats till trädgårdsdekoration i form av dragare av ett styck kärra med ett gäng rumpnisse-rumpmasar!


Och här ser vi prov på en kreativ återanvändning av en uttjänt Volvo Amazon!

Men Garpenberg var det ju som skulle stå i fokus, nå - här kommer det lite bilder från Garpenbergs herrgård med omgivningar:

















När man sedan vandrar över vägen och in snett bakom den gamla dansbanan,som jag redovisade i ett tidigare inlägg, så får man även sitt nostalgiska nyttofordonsbehov tillgodosett, som här med en fin gammal Scania 110:



Bredvid stod det en till som dock är i sämre skick, samt även några gamla väl patinerade traktorer:

Det är lite krisartat i Hammarby just nu, men med det här nya konstgräset vid Sst och lite tålamod tills talangerna utvecklats, skall det nog gå vägen.



Hälsningar / Svenne

Hornsgatan är ett objekt för stadens fäders (och mödrars) hatkärlek. Uppbökad igen, denna gång enbart för skönhets skull.



I våras gällde det visst fjärrvärme. Och förra året gasnätsrenovering. Och året innan fiberkabelläggning. Dubbdäcksförbudet skulle reducera antalet upprivna småpartiklar, men de som grävskoporna tar upp är förhoppningsvis oskadliga.

Tobaksmonopolets baksida är inte så tokig. (Hur är det man säger?: ”Alla avskyr monopol, tills dom får ett eget!”)



Där finns också en liten park.



Hälsningar / Svenne

Så här på sidan 100 får vi väl ha något pampigt på Söder; t.ex. den nya entrén från sydväst. Nybygget är så gott som inflyttningsklart. Eventuella skönhetsvärden behöver jag smälta ett tag till, men helt hopplöst är det väl inte.





Och på andra sidan har man snyggat till en fasad, men Friskis & Svettis ser väl nästan ut som på den tiden Putte Wickman hade danspalats där, vad det nu hette?



Hälsningar / Svenne

Eventuella skönhetsvärden behöver jag smälta ett tag till, men helt hopplöst är det väl inte.

Det värsta felet med huset är väl dess mörka färg som gör att det står ut som en stor kloss i omgivningen. Det är lite tradigt nuförtiden, att husägarens eller arkitektens egotripp i regel går före sådana värden som att en ny byggnad ska smälta in på ett bra sätt i en befintlig miljö.

Sedär ja, då var det dags för hundrasidors-jubileum för denna trevliga tråd. Pukor och trumpeter ska ljuda!!!

Men eftersom jag inte förfogar över sådana så lånar jag in en bild (dock med tubor och kornetter i stället för pukor och trumpeter) från ett annat 100-jubileum som timade för knappa två månader sedan, då Mölle station firade lika många år, för att fira denna högtidsstund!

Ståndsmässig salutation, Mats! En järnvägsstationsjubileumsorkester skänker ju särskilt relevant pompa på ett forum som Stinsen.

Nu går vi väl vidare?

Hälsningar / Svenne

Hej!
Putte Wickmans ställe hette väl just "Puttes"!?Ett tag hette det Domino.
Monne.

Dagens goda föresats var att valda delar av familjen, tillsammans med svärföräldrarna, äntligen skulle göra slag i saken och ta färjan över till Oljeön vid Ängelsberg i Västmanland.

På Oljeön ligger världens äldsta bevarade oljeraffinaderi. Det är byggnadsminneförklarat och man erbjuder guidade turer. (Läs mera här: http://www.angelsberg.nu/)

Innan färden till Oljeön passade vi på att gå en annan guidad tur på Engelsbergs bruk som är placerat på UNESCO:s världsarvslista p.g.a. sin unikt bevarade bruksmiljö. (Även här kan man få mera kött på benen via http://www.angelsberg.nu/ )

Vår engagerade guide ger en kort orientering innan vi går vidare mot den gamla hyttan. (hytta är alltså detsamma som masugn och på det lokala målet heter det ”benning”)

Den långa flacka rampen användes till att forsla upp kolet från kolhuset till masugnskransen.


Innan malmen kan användas måste den rostas i en speciell ugn. Här ser vi ”malmhunden” som transporterar malmen upp i ugnen.



Vattenhjulet på bilden fungerar fortfarande och jag fick äran att öppna dammluckan och sätta igång det. Vattenhjulet drev de bälgar och spel som användes i hyttan. (Här får man onekligen vissa associationer!)




Exteriört är dessa gamla byggnader rätt tilltalande, tycker jag.


När dåvarande brukspatronen (jag har glömt både årtal och vem) behövde ett större brukskontor lät han flytta denna byggnad från Dala Järna där den fungerat som gästgivargård. För att den skulle se lite hävligare ut kläddes knutarna in.



Byggnadsdetaljer som jag misstänker tilltalar en viss Kullasnickare.





Vår vandring fortsatte till Lancashiresmedjan.



Här ser vi Lancashirehärdarna där smederna omvandlade det sköra tackjärnet till smidbart järn.


Stångjärnshammare.



Brukspatronens enkla tjäll.



Inspirerad av kontinentala vanor lät brukspatronen uppföra ett lusthus på vardera sidan om uppfarten. Materialet var utvald, blå, slaggsten. Huset på bilden användes mycket riktigt som lusthus och kallades ”Lust”. Det identiska huset på motsatta sidan kallades däremot ”Nöd” och vad det användes till fick jag inte riktigt klart för mig.



Ja, så var bruksturen slut och det var dags för den huvudattraktion vi laddat för i åratal, nämligen besöket på Oljeön. När vi kom till biljettkiosken fick vi höra att färjan var trasig och utflykten var inställd. Så gick det med den föresatsen......

I stället for vi till värdshuset i Ängelsberg och åt lunch. Min svärfar som är en glad lax på fyllda 90 år föreslog att ”fruntimren” skulle köra hem så att han och jag kunde dricka en stor stark.
Oljeön blev alltså ersatt av en oljeöl.
Trevligt, som synes. (Svärfar till höger.)


Och på tal om svärfar: ständigt denne Mölle-Mats!
Mats berättade tidigare i denna tråd om sin nostalgitripp i Avesta och visade denna bild med texten:

”I det här vackra gamla huset höll förr Törnquists bokhandel till, idag återfinns här puben The Laughin´ Duck där den berömde golfaren Mats-Helmer Erikshage (f d Eriksson) stegade in en afton för någon vecka sedan för att beställa "a glass of milk" och framföra den svenska melodin "Änslägstävlan" a capella!


Detta hus ägdes av min svärfar på 80-talet.
Änte´ könstut hu ä kan bi?

Ja, Monne, så var det tydligen!

http://txl-web01.txl.se/mi/smpage.fwx?p ... HETER=4863

Såg och hörde honom spela och dra "stories", bl.a. från Borlänge (även wood winds har trakterats i Dalom) för två år sen på SWEJS här i stan.

Hälsningar / Svenne

Se där hur det kan gå när man har goda föresatser, det kan bli festligare än man tänkt sig!

Det här reportaget var ju dessutom både lärorikt och bildskönt.

Hälsningar / Svenne

Mycket trevligt med fantastiska bilder! Och trevligt att se så välbevarade människor uppe i åren (som din svärfar alltså!).

Eftersom nu självaste överste-rumpmasen härmed erkänt att han tillåtit sig att korsa länsgränsen till Västmanland för att få sig lite industrikulturell historia till livs, så kan väl även jag våga mig på att tillstå att även jag gjorde så vid mitt senaste besök i Rompo-Dalom.

Färden gick då till Sala silvergruva, där ju byggnaden vid Drottning Christinas schakt har blivit själva Salas symbol på liknande sätt som visenten har blivit Avestas:



Just till Sala silvergruva finns det en stark koppling i min familj, min morfarsfar Karl Berg, gemenligen kallad Berg-Kalle, som i egenskap av spelstyrare var den som hissade upp den sista tunnan med malm ur gruvan innan den lades ned 1908. Då Kalle fyllde 80 år 1941 så avporträtterades han i lera av en skulptris vid namn Anna Schött, och den bysten (som min mor numera förvaltar till kommande generationer) har tjänat som förlaga till en avgjutning i brons som nu finns att beskåda vid gruvmuséet:



Här har min yngste son Tobias, min bror Per och mina brorsöner David och Josef, som flankerar undertecknad, ställt upp oss kring bysten av vår anfader (foto Britt-Mari Eriksson).

Inne i muséet finns en modell av hur det såg ut i gruvan i fordom dagar, som åskådliggör de umbäranden som gruvarbetarna fick utstå för sin dagliga utkomst:






Färden ner i gruvan och upp igen efter avslutat skift gjorde gruvarbetarna ståendes på kanten av malmtunnorna som hissades upp och ned, sedan gällde det att hoppa av/på tunnan i förbifarten på den nivå där man skulle stiga av eller på. Inte helt riskfritt, många arbetare förolyckades då de missade och föll ned till botten av schakten.

Sedan steg vi in i denna byggnad för en färd med en betydligt säkrare modern hiss ned till 155-metersnivån för en guidad visning:



Vår guide berättade mycket inlevelsefullt och kunnigt om de umbäranden som gruvarbetarna fick utstå och mycket annat kring gruvdriften.



Eftersom gruvbrytningen förr skedde genom att elda i berget så att det blev varmt ock sprack, så var det förstås viktigt att få ut röken och in nytt syre i gruvan. Här ser vi ett ventilationsschakt, dessa var Z-formade eftersom man annars skulle fått full storm nere i gruvgångarna.



Och här ser vi en sådan timmerkase som man eldade för att hetta upp berget. Åtgången av ved var enorm, och det lär inte ha funnits ett enda träd kvar inom en sex mils radie runt gruvan.



Brytning gjordes förr även på ännu lägre nivåer än 155 meter under jord, men idag så är dessa nivåre satta under grundvattnet och därför så finns det en del underjordiska sjöar i de gamla schakten på 155-metersnivån:



Under fr a 1500- och 1600-talen så försökte man ta ut för mycket silver ur gruvan och lade orterna för tätt, vilket ledde till ett antal ras där en massa människor förolyckades. Här kan man titta in i en sådan ort i den raserade delen av gruvan.



Det finns ett par uppvärmda utrymmen där nere på 155-metersnivån, och i ett av dem så har man t o m inrett ett hotellrum som hugade intressenter kan tillbringa natten i. Här gäller det att inte lida av klasutrofobi ...



Sedan for vi vidare till den lilla byn Sandviken i Salas utkant, där Berg-Kalle bodde:



Hans stuga finns kvar än i dag, men är tämligen ombyggd och moderniserad:



Här viker jag ut med en liten bild ur de gamla familjealbumen, där vi kan se hur stugan såg ut då äldste sonen Gustaf hälsade på sin far, jag tror att bilden är tagen 1936.



Men tillbaka till nutid, tvärs över vägen så återfinns en pietetsfullt renoverad gruvarbetarstuga på tomten hos eldsjälen Christer Ekman, som vårdar minnena från gruvepoken:



Här ser vi Christer inne i den lilla stugan, notera gruvlampan på spiselkransen som var en av Berg-Kalles lampor:



Nå, på skylten om Berg-Kalles hus ovan kan man bl a läsa att även han musicerade - huruvida han trakterade *ordet* (nu var vi där igen ... ) ska jag låta vara osagt (men det är väl inte otroligt eftersom hans bägge söner Gustaf och Eric som bekant var dr-gsp-lsvirtuoser bägge två), men också att han var mycket skicklig med klockor och urverk. Det sägs att när urmakaren inne i Sala gick bet på någon reparation, så lämnade han jobbet vidare till Berg-Kalle som fixade det hela.

På sin fritid så scratchbyggde han även ett s k Stjärnsundsur, som idag finns här i min bostad. Här poserar undertecknad för cirka 15 år sedan bredvid detta u(nde)rverk:



Scratchbygge innebar ju förstås att alla detaljer fick egentillverkas, och det är ju inte utan att man blir imponerad när man tänker på vad Kalle åstadkom med ganska enkla medel i fotogenlampans sken där i sin stuga när man ser detaljerna i innanmätet i klockan:



Foto de två sista bilderna av Stjärnsundsuret: Christer Winther

Jag nämnde ju i mitt "järnvägar i södra Dalarna"-inlägg på föregående sida om diverse höghastighetsprov över järnvägsövergången/kurvan i Bengtsbo i min ungdom. Konstigt nog ledde dessa vansinnesfärder aldrig till att någon olycka intfäffade, men när sedan vägen från Risbyn in mot stan lades om på andra sidan järnvägen i slutet av 70-talet, med en nästan lika snäv kurva, så hände det oundvikliga ...

Här har vi den nya kurvan, i vilken jag dansade av baklänges ned i diket med min FIAT 124 Sport Coupé då jag "helt oväntat och plötsligt" fick en icke hävbar sladd i 110 km/h i ren ishalka som uppstod en kväll när kvicksilvret visade -29 grader ...



Jag vete tusan hur jag lyckades landa bilen, som dessutom vände igen så att den stod med nosen i färdriktningen nere i diket, mellan de två lyktstolparna i innerkurvan.



De enda skador som uppstod på bilen var en liten buckla på en kromlist på bagageluckan, som tog emot stöten när jag knäckte en orange vägmarkeringspinne, samt att bakre ljuddämparen hade fått en smäll så att den vridit sig så att den låg mot chassiet med vibrationsoljud som följd. Och sjäv var jag helt oskadd (men en aning omtumlad).

Detta var ju tredje och (förhoppningsvis) sista gången jag hamnade i diket med bilen, de två tidigare tillfällena var ju lite mer spektakulära!

"Liten tuva stjälper ofta stor SAAB" och det klassiska citatet av den gamle rallymästaren Stig Blomquist, "en rull om året är ett kvitto på att man fortfarande är hungrig", var mina ledstjärnor i mina allra vildaste ungdomsdagar. Och så gick det som det gick - i den här kurvan på Lerbäcksvägen så lyckades jag rulla ett varv ut i leråkern med EBerhaX Gurka någon gång på vårvintern 1974 (vägen var då ännu inte oljegrusbelagd, utan grusväg rådde):



Det blev väl en del mindre plåtskador samt en krökt bakaxel som resultat av den övningen, men jag klarade mig hyfsat helskinnad själv. Dock var det kanske här jag ådrog mig de småkvaddade diskarna i ryggen, som börjat spöka nu på gamla dar ...

Men den stora klotan, som även gav upphov till namnet "Mats kurva" och "Mats träd" i grabbgänget, skedde i den här kurvan på Snickarbovägen, då jag försökte forcera den i alldeles för hög hastighet och provocerade fram en alldeles för yvig sladd med min -69:ans SAAB V 4 "Ajnar" en morgon sommaren 1975. Det gick helt enkelt åt h-e och det sista jag minns var att jag såg grusvägen rusa förbi i förardörrens sidoruta innan jag slog i skallen och tuppade av ...





Vägen är numera omdragen, men den gamla vägen med "Mats kurva" finns kvar som uppfart till den lilla vackra röda stugan som ligger i innerböjen. Däremot är "Mats träd" som stod i ytterkurvan, som jag barkade de två nedersta metrarna av med SAAB:en, nedsågat ...

Själv kom jag ur det här äventyret tämligen oskadd, men Ajnar ... - ja det var nog lättare att räkna upp de plåtdelar som inte var skadade än de skadade. Det finns faktiskt bilder från återuppbyggnaden av den bilen igen (jag hade helt enkelt inte råd att skrota den och köpa en annan bil) i början av SAAB-tråden, om nu någon till äventyrs är intresserad av att beskåda eländet!

Nå, de här händelserna fick mig väl så småningom att inse var gränserna går för hur man kan forsa fram med en bil, och numera så ser jag till att ha lite mer marginaler på min sida när jag är ute och kör - även om jag fortfarande är tämligen road av att köra "lite" för fort!

Ena dagen industrikulturhistoria med släktanknytning, den andra SAAB-avverkning på det ännu personligare planet. Man tackar för anslående underhållning. Och vill travestera Stefan Demert:

Matte, Matte, gamle vän
festligt att du lever än.

Hälsningar / Svenne